i can't do this thing called life without you here with me
Ett år.
Snap your fingers, så har det gått ett år. Fattar inget fortfarande men tiden har ju bevisligen gått och det finns tyvärr inget annat val än att hänga med. Bakåt kan man ju inte gå. Så det är bara att klamra sig fast med all denna smärta och se var man själv hamnar.
Fast jag fattar inte ens själv hur jag ens klarat detta året.. Med vetskapen att med varje år som går så kommer det bara bli längre och längre utan honom.
Fattar du att jag har känt honom i 19 o ett halvt år..
och om jag lever tills jag e 70..
så kommer det vara fler år utan honom än med honom.
more than this
Det är så konstigt hur man funkar som person. Nästan så att inget passar en. Det kanske är ett vanligt fenomen, man brukar ju alltid vilja ha mer, det man inte har eller kan få, det vill man ha mest, man uppskattar inte det man har och så vidare. Men det handlar oftast om materiella ting.
Jag menar mer tillvaron i stort och mest så utgår jag från mig själv. Men samtidigt märker jag det även hos andra i min omgivning. Har man fullt upp så passar inte det men har inget att göra så håller man på att krypa ur sitt skinn. Är man för känslosam så är det jobbigt men är man känslokall är det nästan jobbigare. Försöker man jobba med sig själv på olika sätt, vare sig det är det inre eller det yttre så är man aldrig tillfredställd men om bara skiter i allt och låter allt komma hur det än kommer så är det typ den värsta känslan. Att inte ha kontroll och inte veta var man är påväg. Och så kan det verkligen vara kring allt. Både stora som små grejer i livet. Självklart har allt två sidor, sina för- och nackdelar. Men det är så stor skillnad mellan dessa sidor! Det är svårt att hänga med, jag vet knappt hur jag ska förhålla mig till det ena eller det andra längre.
Det är så jobbigt när man tror att man har en plan för en sak, allt går enligt plan även om vissa saker måste justeras men så helt plötsligt raseras allt det. Jag vet om att jag alltid har varit extra känslig för förändringar men genom åren har jag varit tvungen att lära mig att anpassa mig till den föränderliga världen. Men samtidigt tror jag att ingen klarar av brutala förändringar bara så. Det kan handla om livsförändrande grejer eller planer som inte går igenom. Som sagt, både stora som små grejer.
Det är skitsvårt att hitta balansen mellan planering och spontanitet exempelvis. Och det gäller inte saker att göra. Den balansen gäller verkligen allt, vardagen, känslorna, självutveckling, framtiden och allt som kommer ens väg medans man lever detta liv som man gör. Att ha kontroll, främst över sig själv, men att på något sätt klara av att förlora kontrollen för en stund. Att falla och sedan resa sig igen. Balans. Var finner man det?
But burned into my brain are these stolen images, Stolen images, baby, stolen images. Can you picture it, Babe, the life we could've lived?
Är på min så kallade semester från livet, här uppe i Norrköping. Med tanke på att jag inte behöver göra så mycket medans jag är här så är det rätt lugnt i mitt liv just nu, även om jag såklart hade kunnat plugga en massa. Men det får jag ta om jag orkar, har inte så jättestor tidspress på mig med detta sista arbete. Rätt skönt, men ska ändå bli klar med det så fort jag kan så att jag slipper det.
Så vad gör jag egentligen här uppe, kan ju lika gärna vara hemma - fortsätta som vanligt. Ja.. Umgås ju med min syster såklart.. Men sitter faktiskt mest och funderar, tänker, funderar, tänker. Och tro det eller ej, men jag behöver komma bort från allt för att göra det. För annars hittar man alltid på så mycket som kommer i vägen för tänkandet om man ska uttrycka det så.
Att jobba med sig själv på olika sätt är sjukt svårt, pallar inte gå in på detaljer direkt. Det är sjukt svårt och förklara vad jag går igenom just nu, eftersom det sker på alla olika nivåer och gällande allt möjligt. I'm just all around the place. Och har varit det ett väldigt långt tag.
Som i ett svart hål, utan att se ljuset. Och när jag kommer upp lite, för att andas klarar jag inte det heller eftersom då dras jag mellan två världar. Hur jag var innan och hur det är nu. Även det är svårt att förklara. När jag dras mellan dessa två paralleller, blir det ännu värre - för när ag efter det sjunker ner i hålet är det ett ännu svartare hål.
Mycket handlar om att jag inte pallar med denna livssituationen just nu. Vet inte hur och kan inte ta mig ur den. Vill mycket men det stannar där, vet att inget kan bli som förr, försöker förlika mig med det.
Men problemet är: Om det inte kan bli som innan, ska det alltid vara såhär? Svart, eländigt, ensamt och förvirrat?
Det skapar så mycket rädsla, frustration och ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen. Och detta är bara en del av denna livskris/situation/nya del av livet som jag befinner mig i. Det är dock en väldigt stor del och det jag försöker jobba mest med just nu - en ond ångestcirkel kan man säga.
Allt det andra får jag ta så småningom, kan inte ta tag i allt på en och samma gång.
Men sammanfattningsvis, gällande både denna situation som jag är i som allt det andra som gör ont i mig och nästan dödar mig, är att allt är så jävla komplext. Och det är inte så att jag har levt i förnekelse i hela mitt liv direkt, inget är enkelt - det vet jag. Men aldrig förr har jag märkt att allt har två sidor, fan nästan tjugo olika sidor. Varje problem, tanke, känsla, situation. Allt är så jävla komplext. Det hjälper inte direkt när man försöker handskas med sina 1000 problem, att man måste se till de olika sidorna, perspektiven på problemet också. Får ju aldrig bukt med det då...
she starts to cry, mascara runnin' down her little bambi eyes
Prata om det, ventilera, be om hjälp, ta det lugnt, lyssna på dig själv, stressa inte, ändra inställning, hjälp dig själv, ta hand om dig själv, lyssna på kroppen, andas, låt det ta sin tid, svara på dina egna frågor, försök.
Kämpa, slåss, gråt inte, fixa saker, gör saker, ta tag i det, ge inte upp, var stark, jobba, bestäm dig, inse, förstå.
jag kan inte.
jag orkar inte.
Kämpa, slåss, gråt inte, fixa saker, gör saker, ta tag i det, ge inte upp, var stark, jobba, bestäm dig, inse, förstå.
jag kan inte.
jag orkar inte.
dark paradise
Oh vad jag önskar att jag hade kunnat skriva varje dag. Har oändligt mycket material som hade kunnat skrivas ner, hade mått så mycket bättre av att skriva ner alla tankar, känslor och funderingar. Men när jag väl bestämmer mig för det så blir det stopp. Orden trängs för att få komma ut på något sätt, bara ut genom de sammanbitna tänderna eller genom bläck på papper. Men när det väl gäller så kan jag bara inte. Dock har jag insett att jag behöver detta och ska verkligen försöka skriva mer, både onödiga som nödvändiga inlägg. Det blir som en form av terapi för mig, jag rensar huvudet och det behövs verkligen! Dock får det inte bli ett måste, det behöver jag verkligen inte i mitt liv just nu!
Sitter på tåget till skolan nu, har varit på möte imorse och pluggat lite på Espresso House, lite quality time för mig själv. Veckan kommer bestå av mycket skola & jobb. Vanligt och tråkigt vardagsbestyr. Men har påbörjat en process där den gråa vardagen ska få sin del av solsken också genom fint umgänge, träning och helt enkelt nya perspektiv på saker. Ska försöka vända på min nedåtgående spiral, hur det ska gå till får tiden utvisa men på något sätt ska det gå.
That's all for now!
och färglös som en tår, blir jag, utan dina andetag
September månad startar som den brukar, varje år samma visa. Höstdepp men ändå någon känsla av frihet.
Tillbaka till vanliga rutiner, till det man känner till. Lite tråkiga men ändå bekväma livet.
Men denna september är annorlunda. Allt är annorlunda sen den fjärde april. För även om jag sitter här smått förkyld som vanligt, med nya sängkläder, tända ljus och nymålade naglar i en mörk färg och försöker fokusera på att andra året på universitet börjar imorgon så är allt så falskt.
Livet är falskt egentligen. Man kan gå runt och göra en massa saker och utstråla en massa känslor men när det i själva verket kan vara helt annorlunda. Man gör dessa saker omedvetet, bara för att man måste. Sätter på känslomasken, ler och skrattar på rätt tillfälle, blir förvånad och arg när det krävs. Allt för att ingen ska fråga hur det är. Allt för att inte inse hur det är, allt för att livet ska gå vidare. Livet går inte vidare, dagarna går. Tiden går. Men det som livet är och var det stannar, var det är eller om det går vidare eller höger eller vänster vet ingen. Ingen kan veta den andra personens riktiga liv. För det är falskt. Dagarna går vidare. Men inte mitt liv.
Mitt liv har stannat. På den lite kyliga aprilkvällen. Dagen hade varit solig. Jag kände mig fri, mådde bra. Hade saker under kontroll, andades på riktigt. Kände att jag hade livet i mina händer, min framtid perfekt utlagd. Och där stannade mitt liv. Där står min själ och mitt hjärta kvar. Knackar på någon osynlig dörr. Bultar och skriker för att få komma in, för att följa med dig.
Det falska livet går framåt. Det riktiga livet kommer aldrig komma ikapp.
Tillbaka till vanliga rutiner, till det man känner till. Lite tråkiga men ändå bekväma livet.
Men denna september är annorlunda. Allt är annorlunda sen den fjärde april. För även om jag sitter här smått förkyld som vanligt, med nya sängkläder, tända ljus och nymålade naglar i en mörk färg och försöker fokusera på att andra året på universitet börjar imorgon så är allt så falskt.
Livet är falskt egentligen. Man kan gå runt och göra en massa saker och utstråla en massa känslor men när det i själva verket kan vara helt annorlunda. Man gör dessa saker omedvetet, bara för att man måste. Sätter på känslomasken, ler och skrattar på rätt tillfälle, blir förvånad och arg när det krävs. Allt för att ingen ska fråga hur det är. Allt för att inte inse hur det är, allt för att livet ska gå vidare. Livet går inte vidare, dagarna går. Tiden går. Men det som livet är och var det stannar, var det är eller om det går vidare eller höger eller vänster vet ingen. Ingen kan veta den andra personens riktiga liv. För det är falskt. Dagarna går vidare. Men inte mitt liv.
Mitt liv har stannat. På den lite kyliga aprilkvällen. Dagen hade varit solig. Jag kände mig fri, mådde bra. Hade saker under kontroll, andades på riktigt. Kände att jag hade livet i mina händer, min framtid perfekt utlagd. Och där stannade mitt liv. Där står min själ och mitt hjärta kvar. Knackar på någon osynlig dörr. Bultar och skriker för att få komma in, för att följa med dig.
Det falska livet går framåt. Det riktiga livet kommer aldrig komma ikapp.
don't ask me how i feel, i have to many questions in my head
När folk frågar hur man mår. Vad fan svarar man då?
Berättar man hur det är egentligen, är jag rädd att det aldrig kommer ta slut. Och samtidigt så vet jag faktiskt inte hur jag mår. Jag har ingen aning. För jag kan inte sätta ord på det. Så fråga mig inte. För jag har inte svaret.
Det är som ett krig inom mig. Jag gråter mig själv till sömns varje kväll och min hjärna går på högvarv hela tiden. För jag tänker på allt som varit, som skulle vara nu och hur allt kommer att vara nu istället. Jag försöker tänka ut en plan, så som jag alltid gör när jag inte vet något. Men hur mycket jag än försöker, hur många tankar det än går genom mitt huvud och hur många frågor jag än besvarar så står det tusen till. Jag vet inget och jag vet inte hur jag ska fortsätta. Jag försöker jobba med mig själv och mina känslor. Bara det är komplicerat. Känslorna kring allt som har varit och kring hela situationen känns som lava men jag måste ändå greppa tag om allt. Hur ont det än gör. Men den processen går ett steg fram, men fem steg tillbaka. Hela tiden.
För jag vet inte hur man gör, hur man sörjer. Hur man pratar om känslor. Jag vill bara ha hjälp men vet inte hur man får den, vad som krävs. Jag vill ha en lösning, en plan. Men bara jag kan hjälpa mig själv. Hur, vet jag inte.
Jag tar alla känslor och låser in dom, all stress finns bara för mig och växer hela tiden och jag skapar en oerhörd press på mig. Det är sådan jag är som person. Även om jag många gånger, främst nu, önskar att jag kunde ta det lugnt. Alla säger, ta det lugnt - det löser sig. Men det gör det inte, om man inte vet hur det ska lösa sig. Om man inte hjälper sig själv, jobbar för att lösa det. Och nu när jag gör det, när jag inte tar det lugnt, så löser det sig ändå inte.
För alla känslor kokar inom mig men kommer aldrig släppas ut. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag hör min pappa gråta. Mitt hjärta sprängs när jag ser min mamma och hennes kraftlöshet. Det kliar i hela kroppen när min syster ringer. För jag kan inte prata med henne, jag klarar inte av det. Eller med någon alls. Jag vill hjälpa alla men jag vet inte hur man gör. Jag vill ha min syster här i Helsingborg, men jag kan knappt kolla på henne för jag vet att en av oss saknas. Och aldrig kommer tillbaka.
Vad gör man då? Hur ska man skratta på riktigt? Hur ska vi vara en familj när vi alltid varit 5, nu är vi 4? Hur kan man gå i skolan, plugga eller gå och jobba? Hur ska man bete sig som att allt är som vanligt när det inte är det? Hur går man upp på morgonen fast hela kroppen och hjärnan och hjärtat skriker NEJ? Varför försöker man göra allt som man måste fast man egentligen inte vill? Hur ska jag leva utan min bror? Utan min klippa och min tvillingsjäl? Hur kan jag egentligen åka förbi hans lägenhet varje dag med bussen? Hur kan jag se mig själv i speglen när jag liknar honom så mycket? Hur ska jag åka till Bosnien utan honom? Hur ska jag bli 20 år och fira min födelsedag när hans namn saknas på tårtan? Hur klarar man sig?
Every time the phone rings, I pray to God it's you
Din 6-årsdag och min 1-årsdag.
Jag sa alltid att du var lycklig som fick mig som 5-årspresent. Jag var en skitunge enligt dig.
Detta året skulle du fylla 25 och jag 20 år -16 september..
Tack för allt det fina du lärt mig.. Och även allt det fula, som någon gång kan komma till användning.
Jag sa alltid att du var lycklig som fick mig som 5-årspresent. Jag var en skitunge enligt dig.
Detta året skulle du fylla 25 och jag 20 år -16 september..
Tack för alla de goda skratt vi haft, all kärlek som inte går att mäta. Tack för att du alltid har brytt dig, att du alltid älskat mig och varit där för mig.
Du ville alltid diskutera med mig, du skrek på mig och ibland tyckte jag bara du var så jävla dum i huvudet. Till sist erkände du att det var ditt sätt att träna mig inför debatter för du sa att jag skulle behöva det, du sa att "när du blir chef så ska du bli den bästa chefen" eller "sossarna kommer be dig att bli deras partiledare när du blir bäst på att debattera". Du var alltid högfärdig men ändå så ödmjuk. Du försökte vara den storebror som förbjöd saker men du visste att det inte funkade så du gick alltid tillbaka till att vara dig, att vara bäst.
Vi pratade alltid öppet om allt, skämdes aldrig för dig. Vi kunde bråka men det blåste bort, snabbt och sen skrattade vi igen tillsammans. När jag gjorde skämmiga saker skakade du alltid på huvudet och i din mungipa vilade ditt sneda leende. Ditt leende som var så unikt för dig. Jag sa till dig att det var som ett NIKE-leende och när jag skulle sätta min tandställning och innan min käkoperation sa du bara: Gör det! Annars kommer du se ut som ett mongo med snett leende.
När jag hade opererat mig vågade du knappt titta på mig för du trodde att det gjorde så ont, vågade knappt krama om mig.
Kommer aldrig glömma när du vi pratade i telefon i 2 timmar någon gång i början av mars, och du avslutade med att: Du är den starkaste av oss, du klarar allt.
Vi pratade alltid om djupa saker, vi förstod varandra. Jag såg upp till dig, du var en kämpe. När jag pratade om dig var jag så stolt. Och jag var arg för att du har fått lida så mycket, du förtjänade inte det. Men ändå var du en underbar person. Du brydde dig så mycket och du tänkte så mycket. Där är vi exakt likadana. Och på så många andra punkter.
Och det gör så ont. För jag behöver dig här, som min ledande stjärna. Tack för alla bra låtar som du visat mig. Vi är riktiga r'n'b-lovers. Du har visat mig riktig musik för själen och vi älskade samma artister. Du kom alltid med dom sjukaste idéerna som egentligen var riktigt bra och genomtänkta. Men dom var så nyskapande, mind-blowing. Tack för alla gånger du stått ut med mina fotbollskommentarer och varje gång erkände du att du blev förvånad att jag ändå kunde vissa grejer. Men jag hade lärt mig av den bästa. Du hade alltid tålamod med mig, och om du sårade mig så kom du alltid och bad om förlåtelse. Samtidigt höll du världens längsta tal om allt möjligt som du sen kopplade tillbaka till oss och vår familj. Ingen kunde snacka som dig, både skitsnack som inte betydde något och bra, smarta saker. En sann filosof var du. Älskade din skånska dialekt och ditt skryt om att alla generationer under dig och ditt gäng hade snott uttryck från er.
Oh min bror. Det finns så mycket. Men jag får inte plats med alla känslor som kommer upp när jag skriver. Jag bara flyter runt här utan dig och mår dåligt. Jag vill ha dig här. Och om jag hade vetat att det fanns någon plats där du är just nu och att jag hade kunnat komma dit, i himlen eller i helvetet så hade jag inte tvekat för en sekund. Jag hade lämnat denna jord. Om jag bara hade kunnat tro, eller veta att du skulle omfamna mig igen. Men det finns inget sånt. Jag tror inte på sånt. Istället är det en hård omfamning som följer med varje dag och natt. Av saknad, ångest, förtvivlan och lidande.
Det är vad jag får leva med idag istället för allt det ovannämnda, och så mycket annat, som du gav mig.
stop - pause - rewind
Svårt att sätta ord på alla känslor och tankar som kommer och går, dag som natt. Men det händer så mycket hela tiden, både inom mig och runt omkring. Är så trött, stressad, panikslagen, arg och minst sagt ledsen. Så jävla mycket känslor. Varje kväll känner jag att jag bara vill gå i ide eller något. Känns som jag inte orkar med något, men har så mycket att göra. Inspiration ska vi inte ens prata om, viktigast är att hitta motivationen att gå upp ur sängen. Men allt fortsätter vidare ändå. Livet tar inte hänsyn till något alls.
Samtidigt kan jag inte stoppa allt även om jag önskar det, för jag tror inte det kommer hjälpa något. Jag vet att det ändå inte förändrar saken. Jag tror att det kommer vara ett sår för evigt, men med tiden kommer man lära sig leva med det. Det är något jag absolut tror på. Tills dess kommer allt vara så konstigt, allt kommer på ett sätt gå i slow-motion. Inne i mitt huvud, men utanför så rusar allt förbi i 300 km/h. Och det måste man lära sig handskas med helt enkelt. Men just nu vill jag stoppa allt. Självklart gå i rewind. Men båda två är lika omöjliga att göra som att du ska knacka på dörren och krama om mig så underbart, varmt och älskande som du brukade göra.
Hur stark man än har varit och försöker vara nu så kommer mina stunder och jag vill bara hoppa ut ur min kropp, försvinna långt bort. Bort från allt. Allt som är omöjligt kommer upp som idéer i mitt huvud. Det är helt enkelt så. Att jag inte vet var jag ska ta vägen efter allt detta. Det finns ingenstans, och jag ska ingentans. Så funkar det inte. Men min vilja är starkare än någonsin. Men viljan skapar inte vetandet som krävs eller löser något. Inte nu i alla fall.
med gryningen kommer sanningen
Morgnar och kvällar
Så många morgnar och kvällar som jag värdesatt, som jag älskat.
Då jag mått som bäst. Som jag sett fram emot.
Så många morgnar och kvällar som jag värdesatt, som jag älskat.
Då jag mått som bäst. Som jag sett fram emot.
Nu försöker jag bara fly.
Morgonen avslöjar sanningen. Kvällen i ensamhet med alla frågor.
Min bror, mina morgnar och kvällar finns inte längre.
Mina dagar är en teaterscen.
Morgonen avslöjar sanningen. Kvällen i ensamhet med alla frågor.
Min bror, mina morgnar och kvällar finns inte längre.
Mina dagar är en teaterscen.
För jag kommer aldrig må bra. Jag kommer aldrig längta.
Jag kommer alltid ha ont.
Och vilken tid det än är på dygnet så finns tomrummet.
Jag kommer alltid ha ont.
Och vilken tid det än är på dygnet så finns tomrummet.
Om morgnarna smyger sig sanningen på.
Om kvällarna kommer frågorna.
Om kvällarna kommer frågorna.
Men när kommer du?
beneath it all
När jag stänger mina ögon försvinner alla röster, alla skrik och telefonens signaler.
Mammas gråt efter sitt barn, pappas skrik efter sin enda son, systerns letande efter sin bror.
När jag stänger mina ögon ser jag bara dig, leendes framför mig. Då finns inte sanningen.
Då finns du bara ett samtal bort.
Då finns du, min tvillingsjäl.
Under mina ögonlock.
Då finns du.
confessions
Igår på gymmet såg jag en tjej som kämpade på med träningen men titt som tätt behövde hon springa och ta sin astmamedicin. Blev så grymt inspirerad av henne och fick ett brett leende som följde med hela dagen. Jag tänkte direkt: Shit, vilken självdisciplin tjejen har, så duktig hon är!
Sen såg jag mig själv som nästan låtit mig själv ruttna, om jag uttrycker det så. Och ingen annan bär ansvaret förutom jag. Kollade även gamla bilder för någon dag sen, för 4-5 år sen. Då tyckte jag att jag var stor. Men det var jag verkligen inte. Då var jag hälsosam, men ja. Jag hade en liten plutmage både när jag stod upp & satt ner och då var jag tjock enligt mig själv. Så fel man kan ha. Hälsosam var jag, tränade 3-4 gånger i veckan och åt bra. Min plutmage föddes jag faktiskt med och jag kommer aldrig kunna få en helt platt mage med six-pack. Så enkelt är det. Men varför lägger man fokus så fel hela tiden undrar jag.
Sen såg jag mig själv som nästan låtit mig själv ruttna, om jag uttrycker det så. Och ingen annan bär ansvaret förutom jag. Kollade även gamla bilder för någon dag sen, för 4-5 år sen. Då tyckte jag att jag var stor. Men det var jag verkligen inte. Då var jag hälsosam, men ja. Jag hade en liten plutmage både när jag stod upp & satt ner och då var jag tjock enligt mig själv. Så fel man kan ha. Hälsosam var jag, tränade 3-4 gånger i veckan och åt bra. Min plutmage föddes jag faktiskt med och jag kommer aldrig kunna få en helt platt mage med six-pack. Så enkelt är det. Men varför lägger man fokus så fel hela tiden undrar jag.
Tjejen med astma såg ut som många andra, hon tränade för att må bra! Och för att kroppen behöver det. Där borde fokus ligga!
Jag har alltid varit medveten om vad som är bra och vad som är dåligt, både gällande kost & träning. Många gånger har jag följt detta men jag har riktigt dålig självdisciplin. Nu har jag insett att självdisciplin föds man inte med och det kommer inte över en natt. Det får man jobba på. Så det är steg ett. Men samtidigt blir jag lätt rastlös eller ger upp om inte det blir de resultat jag vill ha. Så när min putmage inte försvann så gav jag upp. Fett stort misstag. För sakta men säkert försvagas kroppen och man växer och växer. Till slut mådde jag så dåligt att jag inte ville göra något. Och jag tänkte bara negativa tankar. Allt blev en jävla ond cirkel. Jag skämdes, jag kunde knappt gå kändes det som, hade ont överallt hela tiden. Men en dag fick jag nog bara. Skrev in mig på gym och började sakta men säkert. Nu börjar det gå bättre och bättre.
Kosten har egentligen varit det svåraste att ändra. Det handlar inte om att jag ogillar hälsosam mat, tro mig, jag älskar det. Men allt är en vanesak. Och för att det ska bli stor förändring behövs drastiska åtgärder. För min del i alla fall. För jag äter inte skräpmat, tycker inte alls om det så det är inte ett problem. Äter alltid frukost, hemlagad mat och tycker inte om sötsaker så mycket. Men alla har olika kroppar och olika ämnesomsättningar. Jag är en sån som verkligen måste tänka på vad jag stoppar i mig, hela tiden. För även om lite lördagsgodis inte påverkar vikten direkt så mår jag så illa av allt socker, flera dagar efteråt. Så slut med det. Söta drycker är en svag punkt men märker att tänderna påverkas, så slut med det. Glass, kakor, bakelser och sånt äter jag sällan och när jag väl gör det så tycker jag det är okej, man ska äta allt. Men i måttlig mängd helt enkelt. Så såna grejer kanske det blir 1 gång i månaden. Min svagaste punkt är egentligen kolhydrater. Och inte bra sådana.. Salta grejer, chips, popcorn och sånt. Det måste jag trappa ner och till slut lägga av med helt enkelt. Det är det andra steget på vägen.
Självdisciplin och kosten. Att röra på mig har jag inte problem med egentligen, behöver bara en liten push sen kör jag. Vissa dagar blir det kanske bara en powerwalk andra dagar powerwalk & gym eller powerwalk & simning.
Och det viktigaste ligger i huvudet, inställningen och tankarna. Positivt måste det vara bakom pannbenet, för då kommer det bli en positiv utveckling!
Och det viktigaste ligger i huvudet, inställningen och tankarna. Positivt måste det vara bakom pannbenet, för då kommer det bli en positiv utveckling!
Gunnar Örn Gunnarson
Min vän. Du kommer alltid att leva. I mitt hjärta och i de minnen vi har.
När alla som känner dig träffas, kommer vi att hedra dig.
I våra samtal kommer du finnas och våra skratt kommer tillägnas dig.
Jag känner av din närvaro hela tiden. Du vill se till att vi alla mår bra, att vi inte lider.
Min vän. När vi alla fick se din familj idag, så stolta över dig, kände vi även av dig och din värme där.
Med gråten i halsen, talade de om dig som den hjälte du är. Du har hjälpt så många och nu får du vila från det.
Nu är det din tid. Vi väntar på tillfället då vi ses igen. Och vi längtar.
Min vän. Vi ses igen.
some die young, but you better hold on
Idag är det tisdag. Dagarna bara flyger förbi. Mina tårar har inte kommit än.
Söndag gick förbi och kändes bara tom. Måndagen var meningslös och denna dag har varit fylld av tankar.
Minnen av det vi har gått igenom och bilder har poppat upp framför mina ögon hela dagen.
Det går inte att sluta tänka, att sluta minnas eller att sluta känna och vara ledsen.
Men gråter gör jag inte. Jag tänker bara.
Och går igenom dagarna per automatik.
Men inom mig strider alla känslor och tankar, hela tiden - dag som natt.
Och går igenom dagarna per automatik.
Men inom mig strider alla känslor och tankar, hela tiden - dag som natt.
Det finns inget förnuftigt, bara massor med frågor men inga svar, inga tårar bara ett tungt hjärta.
Tankar om det som varit, det som är nu och det som komma skall. Tankar & frågor. Dock frågor som försvinner lika snabbt eftersom de inte får svar. Men tankar om det förflutna, som man vill ta tillbaka. Tankar om detta nu, detta svarta hål. Och främst tankar om framtiden.
Det kunde varit du. Det kunde varit jag.
Man flänger runt, stannar aldrig till.
Man skrattar och gråter, man älskar och man hatar.
Man tänker aldrig till. Ställer aldrig följdfrågor.
Man förstår aldrig. Och man vet aldrig.
Vad man har, vad man är, vad man har förlorat, eller vunnit.
jag älskar er!
i'm only nineteen
Den enda, riktiga meningen i livet är att dö
oh my
Aaaaah sitter här och är alldeles stissig. Kan knappt skriva på datan.. Fattar ej vad som händer.
Har inte druckit mycket kaffe på senaste tiden och drack idag så det kan vara det.
Har förövrigt haft en riktigt konstig dag. Satte mig på fel tåg och åkte upp mot Göteborg istället för ner mot Lund. Hoppade av i Ängelholm och bytte tåg. Tänkte först skita i att åka till Lund och åka hem istället. Precis när jag bestämt mig för det kommer jag på att jag måste inom biblioteket i Lund för att låna en viktig bok och att min lektion är obligatorisk. Sen kommer jag på att jag glömde posta ett viktigt brev så hade ett dilemma mellan brevet i Helsingborg och skolan i Lund. Blev Lund till slut där jag var en halvtimme sen så det var inte så farligt.
Men boken fick jag tyvärr inte tag på. Min väska gick sönder och jag blev bara förvirrad av lektionen som var introduktionen till pedagogiken.
SÅ mycket litteratur, seminarium och allt blandas och jag fattar inget. Har ägnat senaste timmen att planera mitt liv med skolan och körskolan. Är inte ett dugg klarare i huvudet. Måste få ordning på allt. Känner stressen krypa fram som egentligen inte borde vara där för jag har tillräckligt med tid till allt.. Mina kroppsreaktioner är sååå wierd asså... Som sagt, är helt stressad och stissig nu. Av inget typ.
Förövrigt så åkte Ema till New York igår. För att plugga. I 4 år. Och kanske stanna där också. Och hela det faktumet gör verkligen inte min situation lättare. Kan inte tänka på något annat än vad hon gör typ, hur allt går, kollar tiden i N.Y var 5:e minut och kollar sms hela tiden.
Måste meditera känner jag!
Har inte druckit mycket kaffe på senaste tiden och drack idag så det kan vara det.
Har förövrigt haft en riktigt konstig dag. Satte mig på fel tåg och åkte upp mot Göteborg istället för ner mot Lund. Hoppade av i Ängelholm och bytte tåg. Tänkte först skita i att åka till Lund och åka hem istället. Precis när jag bestämt mig för det kommer jag på att jag måste inom biblioteket i Lund för att låna en viktig bok och att min lektion är obligatorisk. Sen kommer jag på att jag glömde posta ett viktigt brev så hade ett dilemma mellan brevet i Helsingborg och skolan i Lund. Blev Lund till slut där jag var en halvtimme sen så det var inte så farligt.
Men boken fick jag tyvärr inte tag på. Min väska gick sönder och jag blev bara förvirrad av lektionen som var introduktionen till pedagogiken.
SÅ mycket litteratur, seminarium och allt blandas och jag fattar inget. Har ägnat senaste timmen att planera mitt liv med skolan och körskolan. Är inte ett dugg klarare i huvudet. Måste få ordning på allt. Känner stressen krypa fram som egentligen inte borde vara där för jag har tillräckligt med tid till allt.. Mina kroppsreaktioner är sååå wierd asså... Som sagt, är helt stressad och stissig nu. Av inget typ.
Förövrigt så åkte Ema till New York igår. För att plugga. I 4 år. Och kanske stanna där också. Och hela det faktumet gör verkligen inte min situation lättare. Kan inte tänka på något annat än vad hon gör typ, hur allt går, kollar tiden i N.Y var 5:e minut och kollar sms hela tiden.
Måste meditera känner jag!
i'd go to the end of the earth for you
tomhet. rädsla. sorg. panik. smärta.
jag vill inte detta.
men så måste det bli.
jag kommer alltid vara din syster.
vad som än händer!
my all!
These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase
When you cried I'd wipe away all of your tears
When you'd scream I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have
All of me 
not the way i like to start my morning
Sov jättegott inatt, ensam haha ovant efter denna veckan då alla vänner crashat här (mys!)
Dock fick jag ett sms imorse som gjorde att jag inte kunde sova vidare. Fick en känsloattack av alla möjliga känslor. Mest förtvivlan och ilska faktiskt. Så gick upp & gjorde te, nu ska jag börja organisera saker och förbereda en massa för att se om det går att lösa ett & andra problem. Too confidential for now (och förmodligen för resten av tiden) men känns rätt surt att man blir kontaktad när saker & ting skiter sig och att man inte blir tagen på allvar när man varnar för problem mycket tidigare. Men men..
problem solver on her way!
how to love
Att aldrig veta vad riktig glädje är, eftersom den alltid mosas ner när en liten glimta kommer fram. Att aldrig bli uppskattad eller få se tacksamhet, att aldrig få slappna av, att alltid ha en klump i magen. Sömlösa nätter och oroliga drömmar de nätter när man lyckas somna utav utmattning.
Oro, lögner och hemligheter - för känslomässig överlevnad.
Negativitet, ekonomiska bekymmer och psykisk misshandel - känslokallt hjärta.
Hot, våld och salta floder nerför kinderna - finns det någon annan utväg?
Längtan efter en varm famn, känslan av lugn och riktig glädje kan stanna där den är - hos lyckliga människor - och behöver aldrig komma i närheten av de som verkligen behöver det, kommer aldrig komma i närheten. Ett litet leende, en kram eller en endaste blick, full av förståelse. Det lilla men ack så nödvändiga. Ett ljus i mörkret som man brukar säga. Men mörker är svårt att bryta och kärleken svår att finna.
- Om du inte vet vad du letar efter kan du inte hitta det..
