och färglös som en tår, blir jag, utan dina andetag
September månad startar som den brukar, varje år samma visa. Höstdepp men ändå någon känsla av frihet.
Tillbaka till vanliga rutiner, till det man känner till. Lite tråkiga men ändå bekväma livet.
Men denna september är annorlunda. Allt är annorlunda sen den fjärde april. För även om jag sitter här smått förkyld som vanligt, med nya sängkläder, tända ljus och nymålade naglar i en mörk färg och försöker fokusera på att andra året på universitet börjar imorgon så är allt så falskt.
Livet är falskt egentligen. Man kan gå runt och göra en massa saker och utstråla en massa känslor men när det i själva verket kan vara helt annorlunda. Man gör dessa saker omedvetet, bara för att man måste. Sätter på känslomasken, ler och skrattar på rätt tillfälle, blir förvånad och arg när det krävs. Allt för att ingen ska fråga hur det är. Allt för att inte inse hur det är, allt för att livet ska gå vidare. Livet går inte vidare, dagarna går. Tiden går. Men det som livet är och var det stannar, var det är eller om det går vidare eller höger eller vänster vet ingen. Ingen kan veta den andra personens riktiga liv. För det är falskt. Dagarna går vidare. Men inte mitt liv.
Mitt liv har stannat. På den lite kyliga aprilkvällen. Dagen hade varit solig. Jag kände mig fri, mådde bra. Hade saker under kontroll, andades på riktigt. Kände att jag hade livet i mina händer, min framtid perfekt utlagd. Och där stannade mitt liv. Där står min själ och mitt hjärta kvar. Knackar på någon osynlig dörr. Bultar och skriker för att få komma in, för att följa med dig.
Det falska livet går framåt. Det riktiga livet kommer aldrig komma ikapp.
Tillbaka till vanliga rutiner, till det man känner till. Lite tråkiga men ändå bekväma livet.
Men denna september är annorlunda. Allt är annorlunda sen den fjärde april. För även om jag sitter här smått förkyld som vanligt, med nya sängkläder, tända ljus och nymålade naglar i en mörk färg och försöker fokusera på att andra året på universitet börjar imorgon så är allt så falskt.
Livet är falskt egentligen. Man kan gå runt och göra en massa saker och utstråla en massa känslor men när det i själva verket kan vara helt annorlunda. Man gör dessa saker omedvetet, bara för att man måste. Sätter på känslomasken, ler och skrattar på rätt tillfälle, blir förvånad och arg när det krävs. Allt för att ingen ska fråga hur det är. Allt för att inte inse hur det är, allt för att livet ska gå vidare. Livet går inte vidare, dagarna går. Tiden går. Men det som livet är och var det stannar, var det är eller om det går vidare eller höger eller vänster vet ingen. Ingen kan veta den andra personens riktiga liv. För det är falskt. Dagarna går vidare. Men inte mitt liv.
Mitt liv har stannat. På den lite kyliga aprilkvällen. Dagen hade varit solig. Jag kände mig fri, mådde bra. Hade saker under kontroll, andades på riktigt. Kände att jag hade livet i mina händer, min framtid perfekt utlagd. Och där stannade mitt liv. Där står min själ och mitt hjärta kvar. Knackar på någon osynlig dörr. Bultar och skriker för att få komma in, för att följa med dig.
Det falska livet går framåt. Det riktiga livet kommer aldrig komma ikapp.
