in loving memory - 2012
If we could have a lifetime wish
A dream that would come true,
We'd pray to God with all our hearts
For yesterday and You.
A thousand words can't bring you back
We know because we've tried...
Neither will a thousand tears
We know because we've cried...
You left behind our broken hearts
And happy memories too...
But we never wanted memories
We only wanted You.
A dream that would come true,
We'd pray to God with all our hearts
For yesterday and You.
A thousand words can't bring you back
We know because we've tried...
Neither will a thousand tears
We know because we've cried...
You left behind our broken hearts
And happy memories too...
But we never wanted memories
We only wanted You.
Året börjar gå mot sitt slut. Jag vill pusta ut & säga äntligen.
ÄNTLIGEN är detta helvetes år över. Men samtidigt tänker jag: varför tror jag att ett nytt år innebär ett bättre år?
Det vet man inte säkert. Men jag vill ändå ha hopp, vill att bättre saker ska hända nästa år, vill ha ett lättare år. Det kommer aldrig bli bra egentligen, eller att man blir lycklig.
ÄNTLIGEN är detta helvetes år över. Men samtidigt tänker jag: varför tror jag att ett nytt år innebär ett bättre år?
Det vet man inte säkert. Men jag vill ändå ha hopp, vill att bättre saker ska hända nästa år, vill ha ett lättare år. Det kommer aldrig bli bra egentligen, eller att man blir lycklig.
Jag kommer aldrig bli hel, det vet jag. Men vill ändå tro att nytt år innebär nya tag. Och det kan det bli, det är bara man själv som bestämmer över hur man ska må, vad man ska göra och såna saker.
Tankarna gör mycket.
Tankarna gör mycket.
Saknaden kommer att bestå, utan tvekan. Jag kan inte gå från att ha en bror till att bara gilla läget att jag nu inte har en. Det går inte. Ett hål i hjärtat har jag alltid, smärta, sorg och saknad. Det är jag nu.
Men samtidigt kan annat ändras till bättre, och det ska man jobba mot och helt enkelt utvecklas & må bra i de situationer där man kan.
Ett svårt år som på många sätt gjort ont. Jag har fattat hur det är att bli mer vuxen, man går inte med sina gamla vänner längre, alla skiljs. Man måste kämpa för vänskapen. Man ifrågasätter sina val hela tiden - ska man jobba, är det rätt sak man pluggar, ska man flytta hemifrån?
Massa frågor kring ens egen livssituation. Vad håller man ens på med?
Massa frågor kring ens egen livssituation. Vad håller man ens på med?
Sen dras man ur sin egen kris - en ung kille, världens snällaste 20-åring och en underbar vän, dör. Som en hjälte. Men det hjälper inte att veta att han hjälpte en skadad innan han själv dog. För världen är ändå orättvis. Varför skulle Gunnar vara den som dog, han var skyddad i bilen, han var ung och stark. Men nu är han borta.
2 månader går. Och livet tar slut. Inte bara för min bror, utan för mig med. Min hjälte, min förebild, min klippa, min styrka - mitt allt! Utan ett farväl, alla ovetandes och likaså var han. Och ingen förklaring. Vad orsakade hans död? Orättvisa, ilska, frågor, smärta.
Sjukdomar, depression, livskriser vart man än vänder sig. Tårar, skrik och kamp. Varje dag.
Hur länge ska man orka?
Sjukdomar & dödsfall inom familjen. Varje månad. Unga som gamla.
Sjukdomar & dödsfall inom familjen. Varje månad. Unga som gamla.
Och det var det. 2012.
Fuck detta året och allt som hände.
Min enda önskan är att göra allt ogjort, att ingen skulle må så himla dåligt som vi alla har gjort.
Och fortfarande gör.
i miss you so much
Ensamheten - är det sorgen?
Trycket i bröstet, tårarna och förtvivlan - är det saknad?
Att göra saker bara för att man måste, för att dagarna går och man måste fylla dom med något - är det livet?
Att göra saker bara för att man måste, för att dagarna går och man måste fylla dom med något - är det livet?
Mitt liv fortsätter inte så som alla säger att det gör, något hemskt händer men livet fortsätter. Jag ser det inte så. Det är bara tiden som går, dagarna som fortsätter. Men det är inte livet. Mitt liv hade mening, kärlek, glädje. Nu är det bara någon jävla förvirrad röra som inte låter mig andas eller se lösningar. Som dödar mig sakta men säkert.
Hur mycket jag än försöker förklara för mig själv, genom att skriva, gråta, tänka på det, prata om det - bearbeta det. Så går det inte att beskriva att man känner sig så jävla ensam och hur ont det gör. Hur man inte ser något bra i framtiden. Hur man kämpar i motvind, dag efter dag. Hur det är när man tar 2 steg framåt och 4 steg bakåt. Hur man inte kan ha något hopp.
Det går inte att förklara hur man ena dagen kan tro sig ha hittat ett sätt att leva detta liv som nu har blivit ditt, medans man andra dagen ber om att få dö, att aldrig behöva vakna upp igen. Det finns inga ord för hur hjärnan går på högvarv varje sekund av varje minut. Hur man inte tror på någon övre makt, någon himmel eller något helvete men att man ändå har någon konstig önskan om att få återförenas med sin bror, någonstans. Eller att man ska känna av något, någon ande eller liknande. När man aldrig ens trott på det för man tror på vetenskapen och vill vara realistisk men situationen tillåter inte det, verkligheten är för hård.
Men verkligheten finns ändå där och den kommer in och rubbar allt. Man vill ha verkligheten för det är det man känner till, men man klarar inte av den. Samtidigt klarar man inte av tron på något som inte finns, något som inte går att bevisa, någon gud och då måste verkligheten komma in. Hur du tror att du är härdad och kan klara av vad som helst men som längre inte vill, kan eller vet hur man klarar av något alls längre. Det går inte att förklara eller sätta ord på det. Jag bygger upp mig själv, jag hjälper mig själv och jag tänker, bearbetar och jobbar aktivt med detta nya liv. Men jag kan inte handskas med all den jävla förvirring som uppstår. Jag kan inte klara av denna saknad, denna tomhet. Att man ska fortsätta men ändå tillåta sina känslor få komma fram - man ska stanna upp, men ändå fortsätta framåt, man ska försöka vända det negativa till positivt. Man ska hedra, minnas. Fortsätta - utan att veta hur.
Att leva för sin bror, men utan honom.
more than this
Det är så konstigt hur man funkar som person. Nästan så att inget passar en. Det kanske är ett vanligt fenomen, man brukar ju alltid vilja ha mer, det man inte har eller kan få, det vill man ha mest, man uppskattar inte det man har och så vidare. Men det handlar oftast om materiella ting.
Jag menar mer tillvaron i stort och mest så utgår jag från mig själv. Men samtidigt märker jag det även hos andra i min omgivning. Har man fullt upp så passar inte det men har inget att göra så håller man på att krypa ur sitt skinn. Är man för känslosam så är det jobbigt men är man känslokall är det nästan jobbigare. Försöker man jobba med sig själv på olika sätt, vare sig det är det inre eller det yttre så är man aldrig tillfredställd men om bara skiter i allt och låter allt komma hur det än kommer så är det typ den värsta känslan. Att inte ha kontroll och inte veta var man är påväg. Och så kan det verkligen vara kring allt. Både stora som små grejer i livet. Självklart har allt två sidor, sina för- och nackdelar. Men det är så stor skillnad mellan dessa sidor! Det är svårt att hänga med, jag vet knappt hur jag ska förhålla mig till det ena eller det andra längre.
Det är så jobbigt när man tror att man har en plan för en sak, allt går enligt plan även om vissa saker måste justeras men så helt plötsligt raseras allt det. Jag vet om att jag alltid har varit extra känslig för förändringar men genom åren har jag varit tvungen att lära mig att anpassa mig till den föränderliga världen. Men samtidigt tror jag att ingen klarar av brutala förändringar bara så. Det kan handla om livsförändrande grejer eller planer som inte går igenom. Som sagt, både stora som små grejer.
Det är skitsvårt att hitta balansen mellan planering och spontanitet exempelvis. Och det gäller inte saker att göra. Den balansen gäller verkligen allt, vardagen, känslorna, självutveckling, framtiden och allt som kommer ens väg medans man lever detta liv som man gör. Att ha kontroll, främst över sig själv, men att på något sätt klara av att förlora kontrollen för en stund. Att falla och sedan resa sig igen. Balans. Var finner man det?
persistence
När personalen på biblioteket hälsar på dig som att vi känner varandra kanske det har gått lite långt. Är här fett ofta. Men skriver som bäst på bibblan och så har dom asgod fika. Win-win situation liksom. Sitter här idag, dock har de bara öppet till 16 så kommer vara tvungen att fortsätta skriva hemma. Måste bli klar! Helst nu under julledigheten för sen kommer Ema hem från NYC och då kommer jag ha fullt upp, plus packandet och fixandet inför resan. Stress asså! Men arbetet är det viktigaste just nu, det andra har fått sin plats i kalendern så det tar jag när jag kommer dit. Den dagen den sorgen - den tiden den striden haha.
Även om detta just nu kan vara det tråkigaste som finns, att skriva uppsats så funkar det helt okej. Och så har jag planerat in roliga saker där i mellan också. Hade gärna radat upp dem men måste återgå till skrivandet. Kanske får en paus och delar med mig av mitt underbara & stressiga schema om någon skulle vilja stalka mig lite eller något sånt.
Back to work!
it has to be done
Helgen i korta ordalag - fredagsmys, drömmar, mat, mat, mat, inspelning & goofing around, fika med bästa, vin, kortspel, skratt, film och ostbricka, galna drömmar, sovmorgon, frukost.
Ungefär något sånt och underbart har det varit!
Sov borta, så kom hem vid två idag. Har spenderat söndagen till att försöka infinna mig i mitt skriv-mood. Går inte såååå bra. Har pluggat lite och börjat skriva sakta men säkert. Hade behövt vara snabbt & säkert. Men det kommer väl. Måste bli klar med mitt arbete innan nyår. Även om det ska lämnas in den 15/1 2013 så har jag deadline innan eftersom jag inte vill göra det i Vietnam. Så liiiite stress är det. Men ska kämpa, vet att jag klarar det. Har inget annat att göra (nästan).
Nu ska jag fixa lite grejer eftersom jag har ont i ryggen så kan inte sitta längre, sen lägga mig i sängen och skriva lite. Vakna tidigt imorgon och skriva. Det är det jag måste göra, plåga mig själv typ. Som att jag har deadline om 5 dagar. Det blir bra det. Självklart ska jag trycka in lite andra roliga saker såsom shopping, mat, vännerna, mys med familjen och promenader. Men det är inte the main thing i mitt liv just nu. Så ni vet var ni har mig liksom.
(gamla bilder som ändå fint sammanfattar helgen!)
losing my way
WÄÄÄH... har halvt utbrott.. Varför vet jag inte.. Min dag har pendlat så mycket så är helt slut nu. Vill bara sova bort livet typ. Men måste fixa en grej som jag skjutit upp hela kvällen, och kan inte gå & lägga mig innan jag fixar det. Punkt slut.
Plus så har jag så jävla ont i magen så kommer ändå inte kunna somna. BLÄ! Lyssnar på Musikhjälpen på svt play - fucking bäst är det! Och det är typ det. Egentligen tusen andra grejer men är inte på humör för att rada upp allt. Tack & hej till det tråkigast inlägget ever..
och lite onödiga bilder
nothing can stop me
Just nu: powerwalk i väldigt kalla ocj snöiga Norrköping. Med dancehall i hörlurarna, dubbla strumpor, långkalsonger och mössa! Använder aldrig mössa men här behövs det.
Har inget mål, är bara ute och går och hoppas att jag inte går vilse. Även om jag gått runt hela Norrköping typ så har jag ju världens sämsta lokalsinne, det är sjukt egentligen. Så nu går jag så långt jag kan på en låååång rak väg och sen är det bara att vända om så får man ändå en bra promenad!
why am I dying to live, if I'm just living to die
8 månader sen du gick bort och jag saknar dig mer och mer för varje dag som går!
But burned into my brain are these stolen images, Stolen images, baby, stolen images. Can you picture it, Babe, the life we could've lived?
Är på min så kallade semester från livet, här uppe i Norrköping. Med tanke på att jag inte behöver göra så mycket medans jag är här så är det rätt lugnt i mitt liv just nu, även om jag såklart hade kunnat plugga en massa. Men det får jag ta om jag orkar, har inte så jättestor tidspress på mig med detta sista arbete. Rätt skönt, men ska ändå bli klar med det så fort jag kan så att jag slipper det.
Så vad gör jag egentligen här uppe, kan ju lika gärna vara hemma - fortsätta som vanligt. Ja.. Umgås ju med min syster såklart.. Men sitter faktiskt mest och funderar, tänker, funderar, tänker. Och tro det eller ej, men jag behöver komma bort från allt för att göra det. För annars hittar man alltid på så mycket som kommer i vägen för tänkandet om man ska uttrycka det så.
Att jobba med sig själv på olika sätt är sjukt svårt, pallar inte gå in på detaljer direkt. Det är sjukt svårt och förklara vad jag går igenom just nu, eftersom det sker på alla olika nivåer och gällande allt möjligt. I'm just all around the place. Och har varit det ett väldigt långt tag.
Som i ett svart hål, utan att se ljuset. Och när jag kommer upp lite, för att andas klarar jag inte det heller eftersom då dras jag mellan två världar. Hur jag var innan och hur det är nu. Även det är svårt att förklara. När jag dras mellan dessa två paralleller, blir det ännu värre - för när ag efter det sjunker ner i hålet är det ett ännu svartare hål.
Mycket handlar om att jag inte pallar med denna livssituationen just nu. Vet inte hur och kan inte ta mig ur den. Vill mycket men det stannar där, vet att inget kan bli som förr, försöker förlika mig med det.
Men problemet är: Om det inte kan bli som innan, ska det alltid vara såhär? Svart, eländigt, ensamt och förvirrat?
Det skapar så mycket rädsla, frustration och ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen. Och detta är bara en del av denna livskris/situation/nya del av livet som jag befinner mig i. Det är dock en väldigt stor del och det jag försöker jobba mest med just nu - en ond ångestcirkel kan man säga.
Allt det andra får jag ta så småningom, kan inte ta tag i allt på en och samma gång.
Men sammanfattningsvis, gällande både denna situation som jag är i som allt det andra som gör ont i mig och nästan dödar mig, är att allt är så jävla komplext. Och det är inte så att jag har levt i förnekelse i hela mitt liv direkt, inget är enkelt - det vet jag. Men aldrig förr har jag märkt att allt har två sidor, fan nästan tjugo olika sidor. Varje problem, tanke, känsla, situation. Allt är så jävla komplext. Det hjälper inte direkt när man försöker handskas med sina 1000 problem, att man måste se till de olika sidorna, perspektiven på problemet också. Får ju aldrig bukt med det då...
keep ya' head up and try to keep the faith and pray for better days
goood morgon!
Försökte mobilblogga igår men något fuckades sen pallade jag inte testa igen, ska testa sen när jag sitter på tåget med just det inlägget, tar ju alla bilder med mobilen så smidigast så.
Har haft en mysig morgon, tydligen börjar jag 13 idag inte 10 som jag trodde. Men vaknade relativt tidigt ändå för jag hade lite business att fixa. Sen så åt jag frukost i sängen och kollade serier. Skitmysigt! Min nya tradition (:
Ska börja fixa mig snart, ska bara äta upp mina apelsiner, sen blir det skolan till 15 därefter ska jag ta tåget till mina kusiner i Eslöv för att spendera kvällen där. Eventuellt blir det en sväng till kusinerna i Malmö också.
Imorgon måste jag upp tidigt för att packa min resväska, åker till min syster i Norrköping på eftermiddagen och har inte packat något än, så olikt mig! Men har inte pallat stressa helt enkelt. Där uppe är det typ tio minusgrader om inte mer så jag kommer ju DÖ! Fyfan asså.. Det kan vara helt okej med snö, I'm no hater men när det är för kallt så pallar jag inte. Hatar att vara handikappad i vardagen och bara sitta hemma på grund av vädret. Vill ändå kunna funka normalt.. Och om jag hade köpt typ termobyxor hade det gått men vill inte gå runt som Michelingubbe i stan haha. Det räcker med dubbla strumpor, tights under jeansen och 3 tröjor tycker jag.
Men men, nu måste jag börja röra mig!
puss & kram
oh snowy december
Egentligen brukar jag uppskatta vita vintrar men när jag vaknade imorse tyckte jag det var lite tidigt för snö. Som tur är så är det inte direkt mycket snö på backen. Hade passat utmärkt om det hade snöat jättemycket runt den 20 december o håller i sig till den 28:e ungefär så att man inte måste halka runt i sina klackar på nyår men man får en vit jul! Det hade varit perfekt.
Idag ska vi ha värsta släktmiddag så hela morgonen har jag städat hemmet medans mamma & pappa har lagat mat. Jag hatar verkligen att städa men det måste bli gjort och känslan efter är bäst! Och så har jag sett fram emot denna helgen för idag ska jag julpynta! Yeeaay! Har sett fram emot det två veckor nu haha. Har alltid älskat att pynta, känner mig kreativ fast jag egentligen inte är det haha. Men det är så mysigt att fixa o sätta upp dekorationer. När jag bor själv ska jag pynta inför allt typ! Fast det kommer vara sparsamt och elegant. Inte massa skit bara för att.
