keepingitreal

 

Mitt liv fortsätter inte så som alla säger att det gör, något hemskt händer men livet fortsätter. Jag ser det inte så. Det är bara tiden som går, dagarna som fortsätter. Men det är inte livet. Mitt liv hade mening, kärlek, glädje. Nu är det bara någon jävla förvirrad röra som inte låter mig andas eller se lösningar. Som dödar mig sakta men säkert.

 

Hur mycket jag än försöker förklara för mig själv, genom att skriva, gråta, tänka på det, prata om det - bearbeta det. Så går det inte att beskriva att man känner sig så jävla ensam och hur ont det gör. Hur man inte ser något bra i framtiden. Hur man kämpar i motvind, dag efter dag. Hur det är när man tar 2 steg framåt och 4 steg bakåt. Hur man inte kan ha något hopp.

Det går inte att förklara hur man ena dagen kan tro sig ha hittat ett sätt att leva detta liv som nu har blivit ditt, medans man andra dagen ber om att få dö, att aldrig behöva vakna upp igen. Det finns inga ord för hur hjärnan går på högvarv varje sekund av varje minut. Hur man inte tror på någon övre makt, någon himmel eller något helvete men att man ändå har någon konstig önskan om att få återförenas med sin bror, någonstans. Eller att man ska känna av något, någon ande eller liknande. När man aldrig ens trott på det för man tror på vetenskapen och vill vara realistisk men situationen tillåter inte det, verkligheten är för hård.

Men verkligheten finns ändå där och den kommer in och rubbar allt. Man vill ha verkligheten för det är det man känner till, men man klarar inte av den. Samtidigt klarar man inte av tron på något som inte finns, något som inte går att bevisa, någon gud och då måste verkligheten komma in. Hur du tror att du är härdad och kan klara av vad som helst men som längre inte vill, kan eller vet hur man klarar av något alls längre. Det går inte att förklara eller sätta ord på det. Jag bygger upp mig själv, jag hjälper mig själv och jag tänker, bearbetar och jobbar aktivt med detta nya liv. Men jag kan inte handskas med all den jävla förvirring som uppstår. Jag kan inte klara av denna saknad, denna tomhet. Att man ska fortsätta men ändå tillåta sina känslor få komma fram - man ska stanna upp, men ändå fortsätta framåt, man ska försöka vända det negativa till positivt. Man ska hedra, minnas. Fortsätta - utan att veta hur.