Var inne och läste gamla inlägg, så jävla härligt att ha bloggen och kunna läsa om tiden i gymnasiet som var den bästa tiden, sen om kaos-året 2012. Sen så har jag inte varit så flitig med att skriva men det händer inte så mycket ändå.

På ett sätt är allt som det alltid varit men såklart är det inte det.

 

Just nu är läget såhär:

- Pluggar fortfarande. Såklart haha. Alltid när jag träffar någon från gymnasiet eller tidigare så frågar de: vad gör du nu? Svaret vet alla redan. Jag pluggar. Men förhoppningsvis är det slut till sommaren. Tar ju min kandidatexamen från Personal-och arbetslivsprogrammet. Och vill säga en sak: I'm damn proud of myself. Sjukt snabbt har det gått och nästan smärtfritt. 
- Söker jobb som en galning, vill börja till hösten men såklart är det som jag trodde, utbildning betyder inte ett skit om man inte har arbetslivserfarenhet. Har tappat hoppet nästan. Men söker på.

- Annars är det inte så många förändringar. Pendlar mellan Helsingborg & Norrköping och umgås med min älskade systerson. Han gör mitt liv en aning bättre.
- Vänner & släkt har fullt upp med sitt men vi hinner ändå ses då & då, och då är livet fantastiskt. 
Annars är det skola, hem, söka jobb - repeat. Och behöver inget mer just nu. Lite träning, kaffe med en vän för att vara lite social. Vardagen måste vara enkel när det pågår ett krig i huvudet med tankar & känslor.

 

Och jag tog mig tiden att skriva detta inlägg och funderar på om jag ska uppdatera min andra blogg (matblogg) samt fixa till mina album på Facebook. Allt för att inte plugga eller skriva personliga brev. Skjuter upp allt. Har läst alla möjliga bloggar idag, läst varje artikel på Aftonbladet. Känner mig så lat.

Men måste plugga. Så får jag uppdatera blogg & album en annan dag!

 

Lite random bilder tänkte jag kunde vara bra att lägga upp, för att kunna se tillbaka någon gång i framtiden.. Sen märkte jag att jag inte har så många på datan haha.

 

 

Long time no see. Vet inte hur ofta jag har startar mina inlägg så. Men min blogg har aldrig varit något annat än en dagbok även om uppdateringen sett bättre dagar och det har alltid varit lite gott och blandat.

Men främst under det senaste året har jag känt att jag inte orkar dela med mig av allt möjligt. Det känns så oväsentligt på ett sätt. Samtidigt har man både twitter, instagram, facebook och en matblogg så mycket kommer ut på det sättet istället.

Och i skrivande. Men inte här. Ibland kommer det dock en känsla att inget är som det ska och inget hjälper mot det förutom att blogga. Konstigt nog. När jag skriver för hand blir det så kladdigt, ibland blir det alltför kort. Eller långt. Men det är en väg man kan gå. Jag försöker på något sätt kombinera ihop allt. Det sociala får man ju ut på så många sätt. Både virtuellt och i verkligheten. Det inom mig får jag ut genom mitt skrivande, drömmande och även denna bloggen!

Jag märker att jag alltid kommer tillbaka hit på ett sätt eller annat. När pennan inte  kan sammanfatta tankarna, när pappret inte kan ta emot alla känslor.

Det går betydligt snabbare att blogga och det känns inte konstigt att ta en paus mitt i allt. För att samla tankarna eller andas ut, torka tårarna. 

Att skriva på riktigt papper är fint det med. Men det finns en mängd tårar som papper kan ta emot. En mängd ord, meningar, berättelser, minnen, dikter, tankar som får plats. Men till slut är blocket tomt.

Det finns nästan press på att det måste bli bra på första försöket när man skriver på vanligt papper. På bloggen finns det så många fler möjligheter. Att spara - radera - klicka på publicera - eller låta det gro i utkast.

Det är därför jag alltid kommer tillbaka hit. Och nu kommer det egentligen bli mer och mer med tankar och känslor och allt därtill. Resten har sin plats någon annanstans.

Varför det kommer nu?

Förändringar. Som vanligt. Förändringar som påverkar, som sårar, som förvirrar och som helt enkelt förändrar.

Och min sömnlöshet, mina vakna drömmar och mina frågor.

Som vanligt.

Men ändå är inget som vanligt...

a life full of sorrow. that's my future.

 

Tänkte att jag skulle skriva av mig lite gällande de störmoment jag har just. Och som jag verkligen inte behöver. Därför ska de skrivas ner och så får jag ta tag i dem när jag har mer tid. Hatar verkligen att skjuta upp saker och ting men har inte kapaciteten att ta mig an saker & ting nu. Även om det hade varit bäst, för går bara runt & stör mig. Men men..

Vad jag inte kan fatta är mångas beteende, vuxna människor som aldrig tycks fatta vad det väsentliga i livet är. Och nej, jag tänker inte vara den som predikar om rätt eller fel, vad man ska lägga sin energi på osv men jag menar att common sense inte är så jävla fel att ha. Kring allt.

Vad jag inte kan fatta är att folk inte vet vad det innebär att tänka ett steg längre - gällande allt!

Och nej, jag är inte perfekt i något hänseende men jag försöker i alla fall jobba med min självinsikt eftersom det är något som behövs i livet. Och jag jobbar med mig själv. Hela tiden. På grund av olika saker och på olika nivåer i livet.

Alla behöver inte genomgå den process jag gör just nu, men de i ens närhet borde i alla fall ha lite respekt för det.

Jag hatar allt jävla granskande, alla jävla kommentarer om allt möjligt, allt skitsnack och alla fucking lögner.

Det är rent och skärt omoget och äckligt beteende. Respektlöst och sorgligt, just på grund av den enkla anledningen att jag trodde bättre om folk i min omgivning. Men ännu en gång är det shame on me för att jag är så naiv. Men det är inte my thing att jobba på, min naivitet. Folk i min omgivning kanske borde sluta utnyttja och become real någon jävla gång. Så att både jag och andra kan slippa att finna oss i ett WTF-moment helt plötsligt.

 

Det är jävligt mycket frustration just nu. Mycket beror på just sakens natur men även att jag är less på att sådana grejer händer om och om igen. Jag kan inte fatta att evolutionen liksom har stoppats i vissa människors liv. Utvecklas någon gång, det är inte så farligt. Ifrågasätt er själva och försök hjälpa er själva.

Tro mig, det är bra och behövligt. Jag går igenom det just nu, och det har gått bra. Det har inte varit lätt men jag har i alla fall kommit någonstans, är inte halvvägs men ändå påväg. Till att bli någon annan, en bättre och mognare människa. För jag tänker, analyserar och försöker.

Och vill folk inte göra det - fine. Men låt mig fucking vara med era obetydliga problem och åsikter som jag inte behöver just nu.

Det må vara egoistiskt but life sucks, passar det inte så synd. För just nu går jag igenom en helvetes massa grejer som jag har valt att aktivt jobba med, och jag behöver styrka och energi för att lösa mina problem. Jag behöver inte någons falskhet och låtsasproblem.

För jag vet att många av de personer jag syftar på även har riktiga problem, men som väljer att tränga bort dessa och istället fokusera på onödiga saker. Och då blir jag ego, det handlar om att prioritera. Om du vill ta tag i dina problem på riktigt, join the ride. Vi kan hjälpas åt, men kom inte med något skit du "handskats" med i tusen år & dra upp det. För jag vill inte och kommer inte hjälpa dig med det. Fast det stör mig något så oerhört. Just för att folk inte kan inse saker och ting själv och för det rubbar mitt arbete med mig själv just nu. Tyck vad ni vill, ego eller inte. Detta är mina känslor som jag har valt att bejaka, för mitt eget bästa. För att det är mitt liv och min framtid. Klart som fan jag tar tag i det då, jag hjälper mig själv. Bara för att du har problem med dina egna känslor och inte vet hur saker och ting borde vara i livet behöver du inte belasta mig som just nu förmodligen går igenom värre saker. Var en vän så kommer jag vara en ännu bättre vän tillbaka, vänner hjälper varandra. Dom trampar inte på varandra. Och mitt sista råd: Gå till en fucking psykolog. Det gör jag.

 

2 månader går. Och livet tar slut. Inte bara för min bror, utan för mig med. Min hjälte, min förebild, min klippa, min styrka - mitt allt! Utan ett farväl, alla ovetandes och likaså var han. Och ingen förklaring. Vad orsakade hans död? Orättvisa, ilska, frågor, smärta.

 

Mitt liv fortsätter inte så som alla säger att det gör, något hemskt händer men livet fortsätter. Jag ser det inte så. Det är bara tiden som går, dagarna som fortsätter. Men det är inte livet. Mitt liv hade mening, kärlek, glädje. Nu är det bara någon jävla förvirrad röra som inte låter mig andas eller se lösningar. Som dödar mig sakta men säkert.

 

Hur mycket jag än försöker förklara för mig själv, genom att skriva, gråta, tänka på det, prata om det - bearbeta det. Så går det inte att beskriva att man känner sig så jävla ensam och hur ont det gör. Hur man inte ser något bra i framtiden. Hur man kämpar i motvind, dag efter dag. Hur det är när man tar 2 steg framåt och 4 steg bakåt. Hur man inte kan ha något hopp.

Det går inte att förklara hur man ena dagen kan tro sig ha hittat ett sätt att leva detta liv som nu har blivit ditt, medans man andra dagen ber om att få dö, att aldrig behöva vakna upp igen. Det finns inga ord för hur hjärnan går på högvarv varje sekund av varje minut. Hur man inte tror på någon övre makt, någon himmel eller något helvete men att man ändå har någon konstig önskan om att få återförenas med sin bror, någonstans. Eller att man ska känna av något, någon ande eller liknande. När man aldrig ens trott på det för man tror på vetenskapen och vill vara realistisk men situationen tillåter inte det, verkligheten är för hård.

Men verkligheten finns ändå där och den kommer in och rubbar allt. Man vill ha verkligheten för det är det man känner till, men man klarar inte av den. Samtidigt klarar man inte av tron på något som inte finns, något som inte går att bevisa, någon gud och då måste verkligheten komma in. Hur du tror att du är härdad och kan klara av vad som helst men som längre inte vill, kan eller vet hur man klarar av något alls längre. Det går inte att förklara eller sätta ord på det. Jag bygger upp mig själv, jag hjälper mig själv och jag tänker, bearbetar och jobbar aktivt med detta nya liv. Men jag kan inte handskas med all den jävla förvirring som uppstår. Jag kan inte klara av denna saknad, denna tomhet. Att man ska fortsätta men ändå tillåta sina känslor få komma fram - man ska stanna upp, men ändå fortsätta framåt, man ska försöka vända det negativa till positivt. Man ska hedra, minnas. Fortsätta - utan att veta hur. 

Det är så konstigt hur man funkar som person. Nästan så att inget passar en. Det kanske är ett vanligt fenomen, man brukar ju alltid vilja ha mer, det man inte har eller kan få, det vill man ha mest, man uppskattar inte det man har och så vidare. Men det handlar oftast om materiella ting.

Jag menar mer tillvaron i stort och mest så utgår jag från mig själv. Men samtidigt märker jag det även hos andra i min omgivning. Har man fullt upp så passar inte det men har inget att göra så håller man på att krypa ur sitt skinn. Är man för känslosam så är det jobbigt men är man känslokall är det nästan jobbigare. Försöker man jobba med sig själv på olika sätt, vare sig det är det inre eller det yttre så är man aldrig tillfredställd men om bara skiter i allt och låter allt komma hur det än kommer så är det typ den värsta känslan. Att inte ha kontroll och inte veta var man är påväg. Och så kan det verkligen vara kring allt. Både stora som små grejer i livet. Självklart har allt två sidor, sina för- och nackdelar. Men det är så stor skillnad mellan dessa sidor! Det är svårt att hänga med, jag vet knappt hur jag ska förhålla mig till det ena eller det andra längre.

 

Det är så jobbigt när man tror att man har en plan för en sak, allt går enligt plan även om vissa saker måste justeras men så helt plötsligt raseras allt det. Jag vet om att jag alltid har varit extra känslig för förändringar men genom åren har jag varit tvungen att lära mig att anpassa mig till den föränderliga världen. Men samtidigt tror jag att ingen klarar av brutala förändringar bara så. Det kan handla om livsförändrande grejer eller planer som inte går igenom. Som sagt, både stora som små grejer.

Det är skitsvårt att hitta balansen mellan planering och spontanitet exempelvis. Och det gäller inte saker att göra. Den balansen gäller verkligen allt, vardagen, känslorna, självutveckling, framtiden och allt som kommer ens väg medans man lever detta liv som man gör. Att ha kontroll, främst över sig själv, men att på något sätt klara av att förlora kontrollen för en stund. Att falla och sedan resa sig igen. Balans. Var finner man det?

När personalen på biblioteket hälsar på dig som att vi känner varandra kanske det har gått lite långt. Är här fett ofta.   Men skriver som bäst på bibblan och så har dom asgod fika. Win-win situation liksom. Sitter här idag, dock har de bara öppet till 16 så kommer vara tvungen att fortsätta skriva hemma. Måste bli klar! Helst nu under julledigheten för sen kommer Ema hem från NYC och då kommer jag ha fullt upp, plus packandet och fixandet inför resan. Stress asså! Men arbetet är det viktigaste just nu, det andra har fått sin plats i kalendern så det tar jag när jag kommer dit. Den dagen den sorgen - den tiden den striden haha.

 

Även om detta just nu kan vara det tråkigaste som finns, att skriva uppsats så funkar det helt okej. Och så har jag planerat in roliga saker där i mellan också. Hade gärna radat upp dem men måste återgå till skrivandet. Kanske får en paus och delar med mig av mitt underbara & stressiga schema om någon skulle vilja stalka mig lite eller något sånt.

Back to work!

 

Sov borta, så kom hem vid två idag. Har spenderat söndagen till att försöka infinna mig i mitt skriv-mood. Går inte såååå bra. Har pluggat lite och börjat skriva sakta men säkert. Hade behövt vara snabbt & säkert. Men det kommer väl. Måste bli klar med mitt arbete innan nyår. Även om det ska lämnas in den 15/1 2013 så har jag deadline innan eftersom jag inte vill göra det i Vietnam. Så liiiite stress är det. Men ska kämpa, vet att jag klarar det. Har inget annat att göra (nästan).

Så för att starta the real job måste jag typ vända på dygnet, dricka asmycket kaffe, gå i sunkiga kläder och skriva, skriva, skriva. Det är så jag funkar.

Nu ska jag fixa lite grejer eftersom jag har ont i ryggen så kan inte sitta längre, sen lägga mig i sängen och skriva lite. Vakna tidigt imorgon och skriva. Det är det jag måste göra, plåga mig själv typ. Som att jag har deadline om 5 dagar. Det blir bra det. Självklart ska jag trycka in lite andra roliga saker såsom shopping, mat, vännerna, mys med familjen och promenader. Men det är inte the main thing i mitt liv just nu. Så ni vet var ni har mig liksom.

 

 

WÄÄÄH... har halvt utbrott.. Varför vet jag inte.. Min dag har pendlat så mycket så är helt slut nu. Vill bara sova bort livet typ. Men måste fixa en grej som jag skjutit upp hela kvällen, och kan inte gå & lägga mig innan jag fixar det. Punkt slut.

Plus så har jag så jävla ont i magen så kommer ändå inte kunna somna. BLÄ! Lyssnar på Musikhjälpen på svt play - fucking bäst är det! Och det är typ det. Egentligen tusen andra grejer men är inte på humör för att rada upp allt. Tack & hej till det tråkigast inlägget ever..

och lite onödiga bilder

Är på min så kallade semester från livet, här uppe i Norrköping. Med tanke på att jag inte behöver göra så mycket medans jag är här så är det rätt lugnt i mitt liv just nu, även om jag såklart hade kunnat plugga en massa. Men det får jag ta om jag orkar, har inte så jättestor tidspress på mig med detta sista arbete. Rätt skönt, men ska ändå bli klar med det så fort jag kan så att jag slipper det.

Så vad gör jag egentligen här uppe, kan ju lika gärna vara hemma - fortsätta som vanligt. Ja.. Umgås ju med min syster såklart.. Men sitter faktiskt mest och funderar, tänker, funderar, tänker. Och tro det eller ej, men jag behöver komma bort från allt för att göra det. För annars hittar man alltid på så mycket som kommer i vägen för tänkandet om man ska uttrycka det så. 

 

Att jobba med sig själv på olika sätt är sjukt svårt, pallar inte gå in på detaljer direkt. Det är sjukt svårt och förklara vad jag går igenom just nu, eftersom det sker på alla olika nivåer och gällande allt möjligt. I'm just all around the place. Och har varit det ett väldigt långt tag.

Som i ett svart hål, utan att se ljuset. Och när jag kommer upp lite, för att andas klarar jag inte det heller eftersom då dras jag mellan två världar. Hur jag var innan och hur det är nu. Även det är svårt att förklara. När jag dras mellan dessa två paralleller, blir det ännu värre - för när ag efter det sjunker ner i hålet är det ett ännu svartare hål.

 

Mycket handlar om att jag inte pallar med denna livssituationen just nu. Vet inte hur och kan inte  ta mig ur den. Vill mycket men det stannar där, vet att inget kan bli som förr, försöker förlika mig med det.

Men problemet är: Om det inte kan bli som innan, ska det alltid vara såhär? Svart, eländigt, ensamt och förvirrat?

Det skapar så mycket rädsla, frustration och ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen. Och detta är bara en del av denna livskris/situation/nya del av livet som jag befinner mig i. Det är dock en väldigt stor del och det jag försöker jobba mest med just nu - en ond ångestcirkel kan man säga.

Allt det andra får jag ta så småningom, kan inte ta tag i allt på en och samma gång.

Men sammanfattningsvis, gällande både denna situation som jag är i som allt det andra som gör ont i mig och nästan dödar mig, är att allt är så jävla komplext. Och det är inte så att jag har levt i förnekelse i hela mitt liv direkt, inget är enkelt - det vet jag. Men aldrig förr har jag märkt att allt har två sidor, fan nästan tjugo olika sidor. Varje problem, tanke, känsla, situation. Allt är så jävla komplext. Det hjälper inte direkt när man försöker handskas med sina 1000 problem, att man måste se till de olika sidorna, perspektiven på problemet också. Får ju aldrig bukt med det då...

goood morgon!

Försökte mobilblogga igår men något fuckades sen pallade jag inte testa igen, ska testa sen när jag sitter på tåget med just det inlägget, tar ju alla bilder med mobilen så smidigast så.

Har haft en mysig morgon, tydligen börjar jag 13 idag inte 10 som jag trodde. Men vaknade relativt tidigt ändå för jag hade lite business att fixa. Sen så åt jag frukost i sängen och kollade serier. Skitmysigt! Min nya tradition (:

Ska börja fixa mig snart, ska bara äta upp mina apelsiner, sen blir det skolan till 15 därefter ska jag ta tåget till mina kusiner i Eslöv för att spendera kvällen där. Eventuellt blir det en sväng till kusinerna i Malmö också.

 

Imorgon måste jag upp tidigt för att packa min resväska, åker till min syster i Norrköping på eftermiddagen och har inte packat något än, så olikt mig! Men har inte pallat stressa helt enkelt. Där uppe är det typ tio minusgrader om inte mer så jag kommer ju DÖ! Fyfan asså.. Det kan vara helt okej med snö, I'm no hater men när det är för kallt så pallar jag inte. Hatar att vara handikappad i vardagen och bara sitta hemma på grund av vädret. Vill ändå kunna funka normalt.. Och om jag hade köpt typ termobyxor hade det gått men vill inte gå runt som Michelingubbe i stan haha. Det räcker med dubbla strumpor, tights under jeansen och 3 tröjor tycker jag.

Men men, nu måste jag börja röra mig!

puss & kram