if you fall, stand tall and come back for more
Just nu njuter jag lite av det varmare vädret, smuttar på en is-latte och väntar på att klockan ska bli 13.15 då mitt möte börjar. Råkade komma en timme för tidigt till Lund men det gör inget. Tog en sväng inom biblioteket och så köpte jag min kaffe på mitt favvo-place, nära och billigt! Tågresan hit var en vetenskap, massa problem bara. Så om ni verkligen inte måste ge er ut med tågen så stanna där ni är.
Efter mitt möte ska jag till mina kusiner i Eslöv. Behöver komma bort lite över helgen, samla positiv energi för att må lite bättre. Åker hem på söndag, då ska jag planera den närmaste tiden (what else liksom) och umgås med Arnela. Hoppas att nästa vecka inte blir lika ostabil som denna och att helgen ger mig mer styrka. Även om man är i en svår position måste man våga se framåt och kämpa, kämpa. Någon gång måste det bli lite lättare att andas.
Så du må beväpna dig eller kapitulera
Idag är det ännu en regning dag. Vilket jag tycker är skönt. Var ledig igår och gick här hemma och bara tog det lugnt, fixade lite grejer. Det är planen för idag också. Bara ta tag i saker sakta men säkert, så mycket som det går. Men när det regnar så blir det lite som att jorden snurrar lite saktare och det känns så bra, då får man tid för sig själv och utrymme för sina tankar.
Igår var jag även vid graven med min kusin. Har inte varit där på två veckor. Och det känns så fel att gå dit faktiskt. För även om man står där, ser alla blommor, ser namnet så fattar jag ändå inte det. Jag vill faktiskt inte tro på det heller.
Sen promenerade vi i 2 timmar och när vi kom hem var vi lite med folket som var här sen gick vi och la oss, kollade filmen 2012 (skitdålig) och somnade rätt snabbt.
Nu ska jag snart duscha och göra ansiktsbehandling och grejer. Sen ska jag försöka plugga lite och dra mig mot stan för några ärenden. Ikväll kommer min kusin igen, mår så mycket bättre när jag är med henne! Så vi får se vad vi hittar på.
Ha det gott!
So many things I need to say to you. Please don't, don't let me go.
Tänder detta ljus för dig. För mig. Och för vårt unika syskonband. Lukten ger mig styrka och smärtan domnar bort för en stund. Jag låter alla tankar flöda och kommer fram till en mening.
Jag är stolt över att vara din lillasyster.
Jag är ledsen och besviken. Panikslagen och rädd.
Men jag är glad och stolt över allt som jag fått dela med dig, över allt du har lärt mig. Och du finns alltid med mig, jag ser dig hela tiden. Jag kommer aldrig göra dig besviken. Det är något jag alltid har tänkt på och jobbat för. Det ska jag fortsätta med, även nu. Även om svagheten sveper över mig och paniken slår till. Jag kämpar för dig. För mig. Och för vårt unika syskonband.
Every time the phone rings, I pray to God it's you
Din 6-årsdag och min 1-årsdag.
Jag sa alltid att du var lycklig som fick mig som 5-årspresent. Jag var en skitunge enligt dig.
Detta året skulle du fylla 25 och jag 20 år -16 september..
Tack för allt det fina du lärt mig.. Och även allt det fula, som någon gång kan komma till användning.
Jag sa alltid att du var lycklig som fick mig som 5-årspresent. Jag var en skitunge enligt dig.
Detta året skulle du fylla 25 och jag 20 år -16 september..
Tack för alla de goda skratt vi haft, all kärlek som inte går att mäta. Tack för att du alltid har brytt dig, att du alltid älskat mig och varit där för mig.
Du ville alltid diskutera med mig, du skrek på mig och ibland tyckte jag bara du var så jävla dum i huvudet. Till sist erkände du att det var ditt sätt att träna mig inför debatter för du sa att jag skulle behöva det, du sa att "när du blir chef så ska du bli den bästa chefen" eller "sossarna kommer be dig att bli deras partiledare när du blir bäst på att debattera". Du var alltid högfärdig men ändå så ödmjuk. Du försökte vara den storebror som förbjöd saker men du visste att det inte funkade så du gick alltid tillbaka till att vara dig, att vara bäst.
Vi pratade alltid öppet om allt, skämdes aldrig för dig. Vi kunde bråka men det blåste bort, snabbt och sen skrattade vi igen tillsammans. När jag gjorde skämmiga saker skakade du alltid på huvudet och i din mungipa vilade ditt sneda leende. Ditt leende som var så unikt för dig. Jag sa till dig att det var som ett NIKE-leende och när jag skulle sätta min tandställning och innan min käkoperation sa du bara: Gör det! Annars kommer du se ut som ett mongo med snett leende.
När jag hade opererat mig vågade du knappt titta på mig för du trodde att det gjorde så ont, vågade knappt krama om mig.
Kommer aldrig glömma när du vi pratade i telefon i 2 timmar någon gång i början av mars, och du avslutade med att: Du är den starkaste av oss, du klarar allt.
Vi pratade alltid om djupa saker, vi förstod varandra. Jag såg upp till dig, du var en kämpe. När jag pratade om dig var jag så stolt. Och jag var arg för att du har fått lida så mycket, du förtjänade inte det. Men ändå var du en underbar person. Du brydde dig så mycket och du tänkte så mycket. Där är vi exakt likadana. Och på så många andra punkter.
Och det gör så ont. För jag behöver dig här, som min ledande stjärna. Tack för alla bra låtar som du visat mig. Vi är riktiga r'n'b-lovers. Du har visat mig riktig musik för själen och vi älskade samma artister. Du kom alltid med dom sjukaste idéerna som egentligen var riktigt bra och genomtänkta. Men dom var så nyskapande, mind-blowing. Tack för alla gånger du stått ut med mina fotbollskommentarer och varje gång erkände du att du blev förvånad att jag ändå kunde vissa grejer. Men jag hade lärt mig av den bästa. Du hade alltid tålamod med mig, och om du sårade mig så kom du alltid och bad om förlåtelse. Samtidigt höll du världens längsta tal om allt möjligt som du sen kopplade tillbaka till oss och vår familj. Ingen kunde snacka som dig, både skitsnack som inte betydde något och bra, smarta saker. En sann filosof var du. Älskade din skånska dialekt och ditt skryt om att alla generationer under dig och ditt gäng hade snott uttryck från er.
Oh min bror. Det finns så mycket. Men jag får inte plats med alla känslor som kommer upp när jag skriver. Jag bara flyter runt här utan dig och mår dåligt. Jag vill ha dig här. Och om jag hade vetat att det fanns någon plats där du är just nu och att jag hade kunnat komma dit, i himlen eller i helvetet så hade jag inte tvekat för en sekund. Jag hade lämnat denna jord. Om jag bara hade kunnat tro, eller veta att du skulle omfamna mig igen. Men det finns inget sånt. Jag tror inte på sånt. Istället är det en hård omfamning som följer med varje dag och natt. Av saknad, ångest, förtvivlan och lidande.
Det är vad jag får leva med idag istället för allt det ovannämnda, och så mycket annat, som du gav mig.
stop - pause - rewind
Svårt att sätta ord på alla känslor och tankar som kommer och går, dag som natt. Men det händer så mycket hela tiden, både inom mig och runt omkring. Är så trött, stressad, panikslagen, arg och minst sagt ledsen. Så jävla mycket känslor. Varje kväll känner jag att jag bara vill gå i ide eller något. Känns som jag inte orkar med något, men har så mycket att göra. Inspiration ska vi inte ens prata om, viktigast är att hitta motivationen att gå upp ur sängen. Men allt fortsätter vidare ändå. Livet tar inte hänsyn till något alls.
Samtidigt kan jag inte stoppa allt även om jag önskar det, för jag tror inte det kommer hjälpa något. Jag vet att det ändå inte förändrar saken. Jag tror att det kommer vara ett sår för evigt, men med tiden kommer man lära sig leva med det. Det är något jag absolut tror på. Tills dess kommer allt vara så konstigt, allt kommer på ett sätt gå i slow-motion. Inne i mitt huvud, men utanför så rusar allt förbi i 300 km/h. Och det måste man lära sig handskas med helt enkelt. Men just nu vill jag stoppa allt. Självklart gå i rewind. Men båda två är lika omöjliga att göra som att du ska knacka på dörren och krama om mig så underbart, varmt och älskande som du brukade göra.
Hur stark man än har varit och försöker vara nu så kommer mina stunder och jag vill bara hoppa ut ur min kropp, försvinna långt bort. Bort från allt. Allt som är omöjligt kommer upp som idéer i mitt huvud. Det är helt enkelt så. Att jag inte vet var jag ska ta vägen efter allt detta. Det finns ingenstans, och jag ska ingentans. Så funkar det inte. Men min vilja är starkare än någonsin. Men viljan skapar inte vetandet som krävs eller löser något. Inte nu i alla fall.
med gryningen kommer sanningen
Morgnar och kvällar
Så många morgnar och kvällar som jag värdesatt, som jag älskat.
Då jag mått som bäst. Som jag sett fram emot.
Så många morgnar och kvällar som jag värdesatt, som jag älskat.
Då jag mått som bäst. Som jag sett fram emot.
Nu försöker jag bara fly.
Morgonen avslöjar sanningen. Kvällen i ensamhet med alla frågor.
Min bror, mina morgnar och kvällar finns inte längre.
Mina dagar är en teaterscen.
Morgonen avslöjar sanningen. Kvällen i ensamhet med alla frågor.
Min bror, mina morgnar och kvällar finns inte längre.
Mina dagar är en teaterscen.
För jag kommer aldrig må bra. Jag kommer aldrig längta.
Jag kommer alltid ha ont.
Och vilken tid det än är på dygnet så finns tomrummet.
Jag kommer alltid ha ont.
Och vilken tid det än är på dygnet så finns tomrummet.
Om morgnarna smyger sig sanningen på.
Om kvällarna kommer frågorna.
Om kvällarna kommer frågorna.
Men när kommer du?
beneath it all
När jag stänger mina ögon försvinner alla röster, alla skrik och telefonens signaler.
Mammas gråt efter sitt barn, pappas skrik efter sin enda son, systerns letande efter sin bror.
När jag stänger mina ögon ser jag bara dig, leendes framför mig. Då finns inte sanningen.
Då finns du bara ett samtal bort.
Då finns du, min tvillingsjäl.
Under mina ögonlock.
Då finns du.
