keepingitreal

Tack för alla de goda skratt vi haft, all kärlek som inte går att mäta. Tack för att du alltid har brytt dig, att du alltid älskat mig och varit där för mig.

Du ville alltid diskutera med mig, du skrek på mig och ibland tyckte jag bara du var så jävla dum i huvudet. Till sist erkände du att det var ditt sätt att träna mig inför debatter för du sa att jag skulle behöva det, du sa att "när du blir chef så ska du bli den bästa chefen" eller "sossarna kommer be dig att bli deras partiledare när du blir bäst på att debattera". Du var alltid högfärdig men ändå så ödmjuk. Du försökte vara den storebror som förbjöd saker men du visste att det inte funkade så du gick alltid tillbaka till att vara dig, att vara bäst.

Vi pratade alltid öppet om allt, skämdes aldrig för dig. Vi kunde bråka men det blåste bort, snabbt och sen skrattade vi igen tillsammans. När jag gjorde skämmiga saker skakade du alltid på huvudet och i din mungipa vilade ditt sneda leende. Ditt leende som var så unikt för dig. Jag sa till dig att det var som ett NIKE-leende och när jag skulle sätta min tandställning och innan min käkoperation sa du bara: Gör det! Annars kommer du se ut som ett mongo med snett leende.

När jag hade opererat mig vågade du knappt titta på mig för du trodde att det gjorde så ont, vågade knappt krama om mig.

Kommer aldrig glömma när du vi pratade i telefon i 2 timmar någon gång i början av mars, och du avslutade med att: Du är den starkaste av oss, du klarar allt.

Vi pratade alltid om djupa saker, vi förstod varandra. Jag såg upp till dig, du var en kämpe. När jag pratade om dig var jag så stolt. Och jag var arg för att du har fått lida så mycket, du förtjänade inte det. Men ändå var du en underbar person. Du brydde dig så mycket och du tänkte så mycket. Där är vi exakt likadana. Och på så många andra punkter.

Och det gör så ont. För jag behöver dig här, som min ledande stjärna. Tack för alla bra låtar som du visat mig. Vi är riktiga r'n'b-lovers. Du har visat mig riktig musik för själen och vi älskade samma artister. Du kom alltid med dom sjukaste idéerna som egentligen var riktigt bra och genomtänkta. Men dom var så nyskapande, mind-blowing. Tack för alla gånger du stått ut med mina fotbollskommentarer och varje gång erkände du att du blev förvånad att jag ändå kunde vissa grejer. Men jag hade lärt mig av den bästa. Du hade alltid tålamod med mig, och om du sårade mig så kom du alltid och bad om förlåtelse. Samtidigt höll du världens längsta tal om allt möjligt som du sen kopplade tillbaka till oss och vår familj. Ingen kunde snacka som dig, både skitsnack som inte betydde något och bra, smarta saker. En sann filosof var du. Älskade din skånska dialekt och ditt skryt om att alla generationer under dig och ditt gäng hade snott uttryck från er.

Oh min bror. Det finns så mycket. Men jag får inte plats med alla känslor som kommer upp när jag skriver. Jag bara flyter runt här utan dig och mår dåligt. Jag vill ha dig här. Och om jag hade vetat att det fanns någon plats där du är just nu och att jag hade kunnat komma dit, i himlen eller i helvetet så hade jag inte tvekat för en sekund. Jag hade lämnat denna jord. Om jag bara hade kunnat tro, eller veta att du skulle omfamna mig igen. Men det finns inget sånt. Jag tror inte på sånt. Istället är det en hård omfamning som följer med varje dag och natt. Av saknad, ångest, förtvivlan och lidande.

Det är vad jag får leva med idag istället för allt det ovannämnda, och så mycket annat, som du gav mig.