keepingitreal

Idag var vi hela familjen och grillade, med släkten. Och det var så påtagligt att något saknades så jävla mycket. Hur ska man göra alla saker precis som vanligt. Allt gör bara så ont hela tiden. Jag saknar dig så mycket. Allt jag gör är bara per automatik. När jag väl stannar till slår det mig som en lavett.

Jag vill bara krama om dig, bara för en sista gång. Eller se dig igen. Bara några sekunder. För jag vet inte hur jag ska klara mig.

Berättar man hur det är egentligen, är jag rädd att det aldrig kommer ta slut. Och samtidigt så vet jag faktiskt inte hur jag mår. Jag har ingen aning. För jag kan inte sätta ord på det. Så fråga mig inte. För jag har inte svaret.

Det är som ett krig inom mig. Jag gråter mig själv till sömns varje kväll och min hjärna går på högvarv hela tiden. För jag tänker på allt som varit, som skulle vara nu och hur allt kommer att vara nu istället. Jag försöker tänka ut en plan, så som jag alltid gör när jag inte vet något.  Men hur mycket jag än försöker, hur många tankar det än går genom mitt huvud och hur många frågor jag än besvarar så står det tusen till. Jag vet inget och jag vet inte hur jag ska fortsätta. Jag försöker jobba med mig själv och mina känslor. Bara det är komplicerat. Känslorna kring allt som har varit och kring hela situationen känns som lava men jag måste ändå greppa tag om allt. Hur ont det än gör. Men den processen går ett steg fram, men fem steg tillbaka. Hela tiden.

För jag vet inte hur man gör, hur man sörjer. Hur man pratar om känslor. Jag vill bara ha hjälp men vet inte hur man får den, vad som krävs. Jag vill ha en lösning, en plan. Men bara jag kan hjälpa mig själv. Hur, vet jag inte.

Jag tar alla känslor och låser in dom, all stress finns bara för mig och växer hela tiden och jag skapar en oerhörd press på mig. Det är sådan jag är som person. Även om jag många gånger, främst nu, önskar att jag kunde ta det lugnt. Alla säger, ta det lugnt - det löser sig. Men det gör det inte, om man inte vet hur det ska lösa sig. Om man inte hjälper sig själv, jobbar för att lösa det. Och nu när jag gör det, när jag inte tar det lugnt, så löser det sig ändå inte.

För alla känslor kokar inom mig men kommer aldrig släppas ut. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag hör min pappa gråta. Mitt hjärta sprängs när jag ser min mamma och hennes kraftlöshet. Det kliar i hela kroppen när min syster ringer. För jag kan inte prata med henne, jag klarar inte av det. Eller med någon alls. Jag vill hjälpa alla men jag vet inte hur man gör. Jag vill ha min syster här i Helsingborg, men jag kan knappt kolla på henne för jag vet att en av oss saknas. Och aldrig kommer tillbaka.