keepingitreal

Är på min så kallade semester från livet, här uppe i Norrköping. Med tanke på att jag inte behöver göra så mycket medans jag är här så är det rätt lugnt i mitt liv just nu, även om jag såklart hade kunnat plugga en massa. Men det får jag ta om jag orkar, har inte så jättestor tidspress på mig med detta sista arbete. Rätt skönt, men ska ändå bli klar med det så fort jag kan så att jag slipper det.

Så vad gör jag egentligen här uppe, kan ju lika gärna vara hemma - fortsätta som vanligt. Ja.. Umgås ju med min syster såklart.. Men sitter faktiskt mest och funderar, tänker, funderar, tänker. Och tro det eller ej, men jag behöver komma bort från allt för att göra det. För annars hittar man alltid på så mycket som kommer i vägen för tänkandet om man ska uttrycka det så. 

 

Att jobba med sig själv på olika sätt är sjukt svårt, pallar inte gå in på detaljer direkt. Det är sjukt svårt och förklara vad jag går igenom just nu, eftersom det sker på alla olika nivåer och gällande allt möjligt. I'm just all around the place. Och har varit det ett väldigt långt tag.

Som i ett svart hål, utan att se ljuset. Och när jag kommer upp lite, för att andas klarar jag inte det heller eftersom då dras jag mellan två världar. Hur jag var innan och hur det är nu. Även det är svårt att förklara. När jag dras mellan dessa två paralleller, blir det ännu värre - för när ag efter det sjunker ner i hålet är det ett ännu svartare hål.

 

Mycket handlar om att jag inte pallar med denna livssituationen just nu. Vet inte hur och kan inte  ta mig ur den. Vill mycket men det stannar där, vet att inget kan bli som förr, försöker förlika mig med det.

Men problemet är: Om det inte kan bli som innan, ska det alltid vara såhär? Svart, eländigt, ensamt och förvirrat?

Det skapar så mycket rädsla, frustration och ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen. Och detta är bara en del av denna livskris/situation/nya del av livet som jag befinner mig i. Det är dock en väldigt stor del och det jag försöker jobba mest med just nu - en ond ångestcirkel kan man säga.

Allt det andra får jag ta så småningom, kan inte ta tag i allt på en och samma gång.

Men sammanfattningsvis, gällande både denna situation som jag är i som allt det andra som gör ont i mig och nästan dödar mig, är att allt är så jävla komplext. Och det är inte så att jag har levt i förnekelse i hela mitt liv direkt, inget är enkelt - det vet jag. Men aldrig förr har jag märkt att allt har två sidor, fan nästan tjugo olika sidor. Varje problem, tanke, känsla, situation. Allt är så jävla komplext. Det hjälper inte direkt när man försöker handskas med sina 1000 problem, att man måste se till de olika sidorna, perspektiven på problemet också. Får ju aldrig bukt med det då...