keepingitreal

Long time no see. Vet inte hur ofta jag har startar mina inlägg så. Men min blogg har aldrig varit något annat än en dagbok även om uppdateringen sett bättre dagar och det har alltid varit lite gott och blandat.

Men främst under det senaste året har jag känt att jag inte orkar dela med mig av allt möjligt. Det känns så oväsentligt på ett sätt. Samtidigt har man både twitter, instagram, facebook och en matblogg så mycket kommer ut på det sättet istället.

Och i skrivande. Men inte här. Ibland kommer det dock en känsla att inget är som det ska och inget hjälper mot det förutom att blogga. Konstigt nog. När jag skriver för hand blir det så kladdigt, ibland blir det alltför kort. Eller långt. Men det är en väg man kan gå. Jag försöker på något sätt kombinera ihop allt. Det sociala får man ju ut på så många sätt. Både virtuellt och i verkligheten. Det inom mig får jag ut genom mitt skrivande, drömmande och även denna bloggen!

Jag märker att jag alltid kommer tillbaka hit på ett sätt eller annat. När pennan inte  kan sammanfatta tankarna, när pappret inte kan ta emot alla känslor.

Det går betydligt snabbare att blogga och det känns inte konstigt att ta en paus mitt i allt. För att samla tankarna eller andas ut, torka tårarna. 

Att skriva på riktigt papper är fint det med. Men det finns en mängd tårar som papper kan ta emot. En mängd ord, meningar, berättelser, minnen, dikter, tankar som får plats. Men till slut är blocket tomt.

Det finns nästan press på att det måste bli bra på första försöket när man skriver på vanligt papper. På bloggen finns det så många fler möjligheter. Att spara - radera - klicka på publicera - eller låta det gro i utkast.

Det är därför jag alltid kommer tillbaka hit. Och nu kommer det egentligen bli mer och mer med tankar och känslor och allt därtill. Resten har sin plats någon annanstans.

Varför det kommer nu?

Förändringar. Som vanligt. Förändringar som påverkar, som sårar, som förvirrar och som helt enkelt förändrar.

Och min sömnlöshet, mina vakna drömmar och mina frågor.

Som vanligt.

Men ändå är inget som vanligt...