keepingitreal

Har tröttnat på allt här, på alla jobbiga situationer, alla tankar & alla måsten. Är så redo som man kan bli - det kliar i hela kroppen, jag vill bara iväg!
Men snart så! Ingen kan ta den lyckan ifrån mig, när bilen står & väntar på gränsen mellan Kroatien och Bosnien, när alla fjärilar i magen kör sin lyckodans. Ingen kan heller någonsin förstå varför jag älskar det så mycket, varför jag längtar efter att åka hem. Men hem är hem och ingen behöver förstå bara jag får komma dit.
Imorgon ska jag packa det mesta & på torsdag köpa till det som behövs. På fredag blir det att plocka ihop det sista för någon gång efter 12 åker vi. Äntligen!
Ren & skär lycka, dessa leende & skratt jag har här kan inte ens mätas med den glädjen jag får bara av att andas in den kvava Sarajevo-luften eller av att ta en kopp starkt bosniskt kaffe efter maten. Småsaker som ingen tycks uppskatta, främst inte här, får en helt annan mening i Bosnien. Människorna, värmen, glädjen, hoppet, familjen och livet...