keepingitreal

Vid vissa svåra situationer gråter jag, håller mig bort från allt & alla eller gråter och pratar ut.. När det är riktigt svåra situationer, som nu.. har jag ont i magen, min knut växer till sig och jag blir stum... men mest av allt vill jag ha en endaste människa vid min sida just då. Bara för att kunna prata ut, utan att bli dömd. Nu har vi alla växt upp och ingen vill se sig omkring för att se om någon behöver hjälp. Alla har blivit så kyliga och tänker bara på sig själva utan att ens för en sekund fråga sin kompis hur den mår. Nu när jag behöver det som mest ekar det tomt i telefonen och helt plötsligt är alla upptagna med något viktigare. Att fråga efter hjälp eller att säga, snälla kan vi prata - vad hjälper det? Samma är det med att skriva det på bloggen, inom en timme kommer smsen men imorgon kommer allt vara okej. Eller?
Nej för detta är bara ett gammalt sår som rivs upp och snart kommer att försvinna, för stunden. Och nu när jag behöver dig som mest är du ute och lever livet, glömt det från innan och skiter i den som kommer slow you